Har gått ur tiden, SIR Bobby Robson, tränare för FC Barcelona i slutet på 1900 talet har avlidit i lungcancer i en ålder av 76 år. Tack för allt Bobby, vila i frid...

Fotboll är idag för många mer än sport. Det är en livsstil, en tillhörighet man dedicerar mycket av sin vakna tid till. Är man en hängiven Barcelonaista som jag är, så är inte det här ett undantag.

 

Jag var 12 år när jag för första gången såg en match med Barcelona. Det var hemma, och det var på kabel tv. Likt de killar som blev förälskade i underklädesbilderna på Anna-Nicole Smith på den tiden så blev jag lika förälskad i Barcelona, om inte mer. 

Sedan dess har jag varit fast.

 

Kärleken till laget växer sig starkare för varje år och säsong som går och det är då kanske inte så konstigt att jag slutligen bröt ihop av glädjetårar när trippeln bärgades en onsdagskväll i maj 13 år senare på Roms Olympiastadion.

 

Man talar ständigt och jämt om med- och motgångssupportrar. Sådana finns det gott om på såväl skolor som arbetsplatser. Överallt praktiskt taget. Personer som ena dagen bedyrar sin kärlek för ett lag för att två veckor senare ha köpt vimpel och halsduk för ett annat. Att man kan begå ett sådant svek det begriper jag inte. Är man supporter så ska man banne mig vare det  på heltid även när favoritlaget inte presterar som man vill och önskar att de ska göra. Nog talat om dem, det är inte till dem jag tillägnat den här krönikan. 

 

Den är istället tillägnad alla er som håller Barcelona som favoritlag i snålblåst och medvind. Som sjunger lika högt vid en förlust mot Numancia som en seger mot Real Madrid. Det är ni som förtjänar respekten och uppmärksamheten.

 

Precis som ni kommer jag att vara Barcelona trogen ända till dess att min kropp lämnar in sin uppsägning för jordelivet.

 Krönikan kanske uppfattas som lite för kort, men å andra sidan så behöver man inte i uppsatsliknande former beskriva sin kärlek för ett lag som Barcelona, som ju är mer än en klubb…

Rejält igår kväll. Måste ha varit något jag ätit. Är betydligt bättre idag. Igår så var jag tvungen att ställa in de planerade aktiviteterna pga behovet av att ha tillgång till en toalett inom 5 meters radie var så stort...vill inte gå in i detalj på exakt hur det var men klart är att det definitivt kan vara bättre...

Liam ritade sina första streckgubbar igår, vet ni hur stort det är?, hur stolt man blir?:)...

Och projektet blöjfri har gått hur bra som helst....

Skruttarna ska tillbaka till förskolan igen på måndag. Något jag tror att de bägge två behöver. Wilmer verkar i alla fall längta, och Malin börjar jobba igen på måndag, hon å sin sida verkar inte längta lika mycket...

Tvättstugan ikväll, extremt upphetsande fredagsunderhållning....